Känslan
Som uppstår när man tröstar en äldre kvinna runt 90årsåldern som precis kommer från sjukhuset för att säga adjö till sitt barnbarn, en mamma till två små barn.
Jag kan inte mer än skaka på huvudet åt detta helt absurda...
Jag ryser vid tanken att mina barn skulle få växa upp utan mig, och jag gråter vid tanken att leva utan de... Men jag vet att det kan hända, jag har sett det, tagit på det och känt det. Men jag kan inte acceptera det. Jag blir rädd när jag skriver mina tankar här, för TÄNK OM något av det händer nu?!
Jag är så otroligt tacksam över mitt liv, mina barn och min familj.
Och mina tankar går än en gång till de som förlorat någon de älskar mer än livet självt.
Ta hand om varandra och lev idag <3